Vita toner

Vitt i vitt. Jag finner det svårt att skapa intresse i vinterns vita bilder.

Ödslig enformig isig kyla, frånvaro av allt liv. Vinterstämningen är svårfångad.

Det är bara snö i överdåd och överflöd

och sorg över vinrankan som knappast överlever.

och städsegröna taggiga barr som spretar ur drivan.

Vitt med svart kontur även om himlen stundom är klart blå.

Vitt i vitt. Jag finner det svårt att skriva liv i vinterns vita värld.

Snö, en blek sol och vinterstämning gör sig nog bäst i kontrastverkan inifrån sovrumsfönstret.

Åter till vägs ände

Loja dagar, medan den oäkte mannen städar duschen tillbaka till skinande nyskick, minnesreser jag till stugan i Södra Hälsingland.

Till Skogstjärnen skapad för nakensim på lagom gångavstånd.

Vid kalhygget, längs stigen på vägen hem plockar vi sommarkantareller.

Vi är billösa vid vägs ände och cyklar ständigt. Uppvuxen i Uppsala med allt och alla på cykelavstånd undrar jag hur länge sen det var jag satt på en cykel, tio eller tjugo år sedan? Självklart vurpar jag första turen men sen hittar jag balansen, nåja någorlunda.

För att få mat vin och andra livets nödvändigheter cyklar vi knappt en mil till denna typiska lantliga affärslada. Glassen på "uteserveringen" är ett krav från min sida innan jag är redo för återfärden.

För att se mer av världen cyklar vi åt andra hållet till stationssamhället som gudarna glömde. Affär´n som den heter är nedlagd, inte ens pizzerian är öppen mer än några få sommarmånader.

Men tågen stannar och möjliggör våra vidare eskapader i landet längs norra stambanan.

Håller mig inomhus

Här i kokongen fortsätter jag motvilligt att städa ut julen. Önskar jag kunde städa ut fimbulvinter, kyla, mörker i samma takt.

Så utless på köld och snö att jag är helt blockerad. Det känns som somrarna blir kortare och kortare medan vintern brer ut sig och tar alltmer utrymme i mitt liv. Kanske är jag förförd, rent besatt av den bedrägliga sommaren.


Förtrollad eller ej, trädgården i sommarhetta hägrar.

Karldagen

Att skotta snö är helt ok men nu snackar vi dygn av snö som vräker ner och Sisyfosarbete.

Det är förstås svårslagen dumhet att gny över självförvållade obehag, vem tvingar mig att bo i hus i vinterlandet? Trädgård har jag valt av lust, för att stilla innesittande får mig rastlös och för att gym känns totalt meningslöst. Arbetslivet i ständig rörelse utomhus har väl präglat mig.

Laddar mp3n med Pär Lagerkvists Dvärgen läst av Jan-Olof Strandberg, hans röst är alltid intressant och han är en absolut favoritaktör. Ondska och förakt gör skottningen lättsam.

En skål värme

Den lilla japanska affären som oväntat etablerade sig vid torget är stängd för alltid. Trist, den bidrog till ett varierat utbud i stadskärnan och försåg huset med miso pasta huvudingrediens i miso shiru eller misosoppa.

Middagarna här hemma är inte längre kompletta utan skålen med rykande het misoshiru, Japans gåva till frusna nordbor. Leveransen är sorgligt strypt men vi har bunkrat i Stockholm. Undrar om nästa inköp av misopasta sker tillsammmans med solfåglar och vårkvitter?

Inget snökaos i min bubbla tack

Guppar runt i bubblan och mår väl. Tar mig inte samman, tar inte på allvar, tar inte till mig, tar inte tag, tar mig inte för, tar mig inte bort.

Lägger upp fötterna på trappräcket och tittar på träd.

För att undvika alla missförstånd, plats för ett klarläggande: Det var inte jag som snubblade in i Picassomålningen på Metropolitanmuseet idag och gjorde en lång reva i duken. Vårt boende under New York veckan är visserligen klart nu. Värsta bra, men än är vi inte där.


I marginalen, Hoisinsås till den vilda grisen gick inte att uppbringa i Hålan men nu vet jag åtminstone vad det är och varifrån, kinesisk-mandarin eller vietnamesisk, tack Wikipedia.

Vårvinterns ceremoni

Helst ska julgranen stå i månader till fram mot vårkanten och ge ljus åt raden av mörka vinterkvällar. Men i år är det ohjälpligt eftersom stammen ringbarkades när den skulle ned i foten. Granen är ett dött barrande skelett som måste bort.


Med sorg i hjärtat börjar jag slakta granen och står snart inför den årliga rituella eldbegängelsen, kvist för kvist in i öppna spisen. Det är med samma vemod och samma ceremoni varje år. Julen är magisk och jag är rädd att den inte ska komma igen.


Men om det blir jul igen nästa vinter ska jag slänga den dekorativa gjutjärnsfoten och köpa en gammal vanlig plastfot med plats för granstam.

Visste inte att jag är så vek

Snabba Cash går upp på Folkets bio i Hålan. När filmen ges i grannkvarteret varför inte gå dit och fördriva en av dessa mörka vinterkvällar? Stureplansproblem känns förvisso väldigt ospännande men mot all förväntan visar det sig vara en bra film. Välspelad och rå bygger den på stämning snarare än action och släpper aldrig greppet.

Men jag mår illa, riktigt djävla illa. Och jag förstår inte varför. Det är en blodig film och kanske tål jag helt enkelt inte att se allt blod. Eller är det den skoningslösa ensamheten där ingen tillit finns och alla spelar solo som går rakt ner i magen. Whatever, hinner inte värja mig och har aldrig varit med om att bli fysiskt illamående av en film förut.
Jag är förvånad.

Rund rappares misslyckade besök

Få ting är ödsligare än vattenkonst i vinterskepnad. Jag längtar torglivet, värme och en espresso under gröna träd.

Kvällsbesöket av en rund rappande larmsäljare gör mig beklämd. Jag vill inte trappa upp någon sorts allmän rädsla. Jag tror inte att vi lever med ett potentiellt hot om våld och ständigt måste skydda oss. Däremot tror jag att misstänksamhet mot främlingar är farlig liksom alla tendenser till gated communities.
Oturligt nog för säljaren reser jag ragg inför säljknep, känner att de är slöseri med min tid och blir rabiat anti. Riktigt illa berörd är jag av fulförsöket inledningsvis att pressa fram en överenskommelse.


Den rödprickiga kvällsmaten är inte lika vacker som den är god. Med min bräckliga matlagningskonst kan jag bara häpna och beundra den som vågar ge sig i kast med en hel firre.

Sen kan jag inte låta bli att undra vad det är för fel på folk. Låt Mona ha sin rosaröda väska ifred. Varför bry sig?

Teambuilding

I januari är allt blött och skitigt så fort man kommer över tröskeln utifrån. Tåggolv är extra äckliga, tbanan är inte mycket bättre.


Däremot är utbildningen under takåsarna i Gamla Stan stimulerande skojig och sammansatt.

En liten skara utvecklingssugna, beteendefolk och så vi få med helt andra erfarenheter. Vi jobbar fint tillsammans. Det känns bra när en grupp främlingar så snabbt skaffar sig ett öppet generöst klimat. Vi arbetar med egna erfarenheter av grupper som fungerar och som inte fungerar. Vi lär genom att göra. Därför bygger vi egna team innan teoridiskussionen om trygga grupper kan börja. Utan att stressa fram resultat hinner det hända imponerande mycket på ett par dar.

En kväll hastar jag vidare med tbanan från gränderna i Gamla Stan till modern arkitektur för ett seminarium med sushi och sake om maktskiftet i Japan.

Unnar mig lyxen av några extranätter skavfötters med dottern i studentrummet innan hemresan. Snart är jag tillbaka i Hålan, tiden går fort i sällskap med Zelda på DS medan den svenska vintern forsar fram på betryggande avstånd utanför. Jag tycks i stort sett uppleva världen genom tågrutan numera.

Kontrastspråk

Avatar och Det vita bandet, två filmer kan knappast skilja sig mer vad beträffar både formspråk och tilltal. Jag vill ändå rekommendera båda för att få tillgång till två helt olika upplevelser av rang.

Själva variationen, olikheten i känsla språk estetik och moral, är berikande. Avatar i 3D en sanslös fantasysaga, ett hisnande amerikanskt äventyr. Det vita bandet en tät berättelse i svartvitt, en tysk historieskildring om ondska och rädsla.

Avatar är underhållning för stunden. Det vita bandet berör och lever kvar i tanke och känsla. Men för mig är det till slut ändå kontrastverkan som förhöjer den enskilda filmupplevelsen.