Helst ska julgranen stå i månader till fram mot vårkanten och ge ljus åt raden av mörka vinterkvällar. Men i år är det ohjälpligt eftersom stammen ringbarkades när den skulle ned i foten. Granen är ett dött barrande skelett som måste bort.
Med sorg i hjärtat börjar jag slakta granen och står snart inför den årliga rituella eldbegängelsen, kvist för kvist in i öppna spisen. Det är med samma vemod och samma ceremoni varje år. Julen är magisk och jag är rädd att den inte ska komma igen.
Men om det blir jul igen nästa vinter ska jag slänga den dekorativa gjutjärnsfoten och köpa en gammal vanlig plastfot med plats för granstam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar