Tröst för tigerhjärta

Det är min smala lycka att jag så sällan anförtros inköp. Musslorna till misoshirun är vackra goda hälsosamma. Visst men.

Förunderligt att onyttigheter äger sådan absolut lockelse. Jag drunknar i sötsug, spinner salig av socker och choklad.

Det kräver största möjliga självövervinnelse att gå tomhänt från drömhyllorna när hela signalsystemet vet att sortimentet ska provas, topp till botten.

Trist att inte frestelser bygger hälsa eller ens egentligt välbefinnande.

De gamla smakerna förför barnet i mig. Dumleklubblycka har satt eviga spår.

Motvilligt skiftar jag fokus och förförs för fönsterbrädans räkning av vårsuggestiva färgtoner.

Orkidé vacker som en dag.

Ljuva chrysanthemum.

Måste bo med brasa

Måste ha ved, elda i öppna spisen och lägga upp fötterna på spiselkransen för att få läsro. Men till vedboden når jag inte ens halvvägs i mina försök att pulsa i knädjup hopfykt drivsnö.

Stärkt av den oäkta mannens äkta matlagningskonst, och här har vi rödspottan huvudlös och portionsserverad, skottar jag mig i riktning mot vedboden.

Ett par grader plus, det snöblandade regnet övergår i ymnigt snöfall. Men här skottas och förträngs alla tankar på när snön ska bli för tung för den bräckliga konstruktionen och tidigare ägarens tonårsdöttrars "lekstuga" rasa samman.

Den varma duschen från tinad kran och en sprakande brasa, kan inte tänka mig bättre lön för mödan.

Lunch vid huvudgata

Lunchvandring i töblaskets tecken, sensation för alla sinnen efter långa fimbulmånader.

Spaningen på Hålans lunchutbud fortsätter på förekommen anledning. Lunch på lokal är en viktig del i strävan att skapa rutin i det nya vardagslivet som omställd.

Företagshotellet vid huvudgatan några kvarter hemifrån är ett kärt stamställe.

Bricklunchen serveras av kunnige kocken själv som lagar mat, tar betalt och lägger upp rejäla portioner på gästens tallrik med samma fermitet.

Dagens kostar 60 kr med rabattkupong, annars 65, inklusive ett litet varierat salladsbord plus kaffe med kaka. Om måndagarna när vi bäst behöver tröst överraskas vi allt som oftast med efterrätt. Den här lilla opretentiösa lunchrestaurangen med flärdfri husmanskost får flera charmpoäng.

Lax med dillstuvade skaldjur

Entrecote med pepparsås

Kaffe och små kakor.

En familjär ton med livliga samtal präglar miljön.

Sen ankomst innebär chans på en ljus fönsterplats.

Det är lätt att bli sittande länge och gå sist.

Ute på gatan igen möter du eftermiddagen mätt och belåten och i riskzonen för paltkoma.

Trädgård till lyst

Läser i lokalblaskan att småfåglarna ratar talgbollarna trots den bistra vintern. Man tror det beror på dålig talgkvalitet i årets bollar.

Mina småfåglar behöver inga talgbollar. De har äppelträdgården, mitt substitut för körsbärsträdgården. Lika onyttig, lika nostalgisk, lika sårbar och hotad som någonsin den Tjechovska trädgården.

Äppelblom är nästan lika skön som körsbärsblom.
Äppelmos är nästan lika söt som körsbärssylt.

Lunch vid stadsgränsen

En ny vindstilla dag, sex minusgrader varm med kristallklar hög luft och solsken. Man tackar.

Vi går västerut genom villakvarteren mot ytterområdets kombo av företagsmatsal och lunchrestaurang. Det är lunchstället längst bort, det är jag som framhärdar och får ett något halvhjärtat gehör för den goda solpromenaden.

Matsalens entré är anonym. Ett stort företagskomplex drabbat av ekonomikris och förminskning, gigantiska tomma parkeringar. Första gången här irrade vi runt, osäkra om stället överhuvud taget släppte in allmänhet.

Dagens kostar 75 kr inklusive ambitiös salladsbuffé med olika röror och bönmixar. Lunchen är husmans med medelhavspretentioner. Att maten aldrig blir hetare än halvljummen sänker betyget liksom att kaffet på maten saknar kakor och andra söta saker.

Pannbiff

eller lasagne, helt ok.

Tystnad rymd ro är det som lockar och ljuset

ljusdagrar från stora glasväggar och ljusa träslag.

Företagsdöden är påtaglig i den obefolkade spatiösa matsalen med vilsamt meditativt lugn.

Du är ostörd här, behöver aldrig strida om plats eller tröttas av slammer från kök och medätare.

Bäst av allt, utblicken och vandringen mot stadsgränsen.

Vi lägger ödsligheten bakom oss

och är ute bland späda björkar och förrymda hundar som jagar harar över snöfält.

När duschvattnet nu tinat tonar jag fram Sotlugg i mig.

Solvärme och takdropp

Just nu och här är snölandet skönt.
Just nu och här är jag skön.

Plötsligt är den här, den första dagen när solen värmer knän och ansikte på vägen från lunchen. Den första dagen när snön droppar från södertak.

Går extrasvängar bara för nöjet att vara kvar ute i ljuset och se solskuggorna spela.

Ett löjeväckande väderberoende, erkänns men jag mår hialöst mycket bättre av att gå här längs vägarna snöbländad med rak rygg utan frossbryt.

Trampar runt och ser Hålans typsvenska blandade husbestånd, en trädgårdsstad med större bostadskroppar insprängda bland villorna.

Påbyggda egnahemshus.

Fyrtio- och femtiotalens små hyreshus.

Några högre hus tillkomna under sextio- sjuttio- och åttiotal.

Ett och annat suggestivt stålskelettet icke att förglömma.

Men om OS berättar jag platt ingenting.

Say no more

När snöstormen slutligen bedarrar gör vintern ännu ett omtag och kontrar med tjugo minus. Dags igen för duschen att frysa, nada vatten. Värre saker har hänt men det är tillräckligt irriterande för att humöret ska slå i botten.

De misslyckade försöken att få liv i duschen leder till sen lunch som leder till att efterrätten är slut. Enda spåret av veckomenyns måndagslyx är en gigantisk skål fluffig vispgrädde.

Antagligen är det straffet. Alla dessa minusgrader lockar fram alla mina sämsta sidor och håller mig kvar i sängen hela förmiddagen med Herta Myller. "Hjärtdjur" är sann läsnjutning, hennes språk äger.

Äger association, kraft och ömsinne.

Feelgood film

En av dessa tröttsamma dagar när jag är trött på allt, sorgsen, tung i sinnet och väldigt väldigt ledsen.

Men på kvällen trotsar jag ledsnad och kyla, går hemifrån med knarrande steg i gnistrande snö under halvmånen. Gatan är enfilig nu med höga snövallar på båda sidor. Skönt att bestämma biobesöket några minuter innan filmen kör igång. Skönt att krypa in i salongens anonyma mörker. Skönt att svepas bort av varm, kärleksfull, odelad feeelgood underhållning som "Farsan" av Josef Fares en riktig skitdag som denna.

Allt mer ju mer det snöar...

Nu snöar det som det snöade under familjens legendariska skånska stormar på söderslätt. Det var vintrar när vi körde bilen hem från jobbet i konvoj efter snöplogen, när bandvagnar undsatte nödställda, fåglarna flög baklänges och vi skottade ut insnöade grannar ur skånelängan på andra sidan vägen.

Alla min förföriska drömmar om Skåne ställdes på huvudet under de där åren på åttiotalet.

Yrvädret är så våldsamt att rutorna inte håller tätt, vi hittar snö på insidan av köksfönstret. Det här är inte alls kul längre.

Skottning pågår men jag kan glömma bilen. Den kommer inte ut på gatan förrän de upplogade högarna vid uppfarten smälter i vår.

Livet här och nu är tung blöt snö som lägger sordin på både trädgården och mig.

Det är tröstäta som gäller för att stå emot kylan. Vi trotsar stormen och strävar mot torgets café och deras hembakade söta kakor. Till kvällen väntar nästa stamställe, Kinakrogen och värmande Wontonsoppan med nudlar.