Lunch vid stadsgränsen

En ny vindstilla dag, sex minusgrader varm med kristallklar hög luft och solsken. Man tackar.

Vi går västerut genom villakvarteren mot ytterområdets kombo av företagsmatsal och lunchrestaurang. Det är lunchstället längst bort, det är jag som framhärdar och får ett något halvhjärtat gehör för den goda solpromenaden.

Matsalens entré är anonym. Ett stort företagskomplex drabbat av ekonomikris och förminskning, gigantiska tomma parkeringar. Första gången här irrade vi runt, osäkra om stället överhuvud taget släppte in allmänhet.

Dagens kostar 75 kr inklusive ambitiös salladsbuffé med olika röror och bönmixar. Lunchen är husmans med medelhavspretentioner. Att maten aldrig blir hetare än halvljummen sänker betyget liksom att kaffet på maten saknar kakor och andra söta saker.

Pannbiff

eller lasagne, helt ok.

Tystnad rymd ro är det som lockar och ljuset

ljusdagrar från stora glasväggar och ljusa träslag.

Företagsdöden är påtaglig i den obefolkade spatiösa matsalen med vilsamt meditativt lugn.

Du är ostörd här, behöver aldrig strida om plats eller tröttas av slammer från kök och medätare.

Bäst av allt, utblicken och vandringen mot stadsgränsen.

Vi lägger ödsligheten bakom oss

och är ute bland späda björkar och förrymda hundar som jagar harar över snöfält.

När duschvattnet nu tinat tonar jag fram Sotlugg i mig.