Tillbaka

Ödsligheten brer ut sig på min nedlagda gamla arbetsplats. Att gå in i de välkända rummen ger en ekande absurd sensation av främlingskap i det välbekanta.

Mitt eget kala arbetsrum känner jag knappt igen i all dess själlösa anonymitet. Jag påminns om att för mig betyder plats liksom tid allt och ingenting i en ständigt växlande polarisering.

Men från fikarummet är sig utsikten i alla fall betryggande lik.